I dag skulle jag försöka hinna med en dagstur upp till Ridoalgetjåhkkå (1273) som är den högsta toppen i Hurre. Därifrån ville jag fortsätta till utloppet av sjö 952 där det övre vattenfallet i Hurrejåhkå börjar. Jag hoppades på fina bilder av sjöarna som ligger 200 meter nedanför. Därefter skulle jag ta mig tillbaka via östra delen av Hurre. För en månad sedan gjorde jag min första tur över Hurre, men stoppades på min väg mot Ridoalgetjåhkkå av ett stup som jag inte hade tid att försöka ta mig förbi.
Jag kom iväg närmare halv nio och hade 11 timmar på mig innan solen skulle gå ned. Jag gick i riktning mot höjden Ridoalgge. Det är en rätt brant sektion man måste ta sig upp för en bit ifrån lägret. Man får spana efter en lämplig plats då det inte går att ta sig upp överallt - följ renstigar.
| Tillbakablick mot Tjåhkkuljávrre från 700 meters höjd.1 |
 |
Därefter blir lutningen angenämare och när man kommer till den 975 meter höga Ridoalgge har man rätt bra utsikt. Efter Ridoalgge passerar man en liten sänka innan man kan börja uppstigningen mot de högre delarna av Hurre. Även här får man leta efter en bra angreppspunkt eftersom de återkommande trappstegsformationerna minskar valmöjligheterna. Lättast är att gå från öster mot väster då det är i den riktningen klipporna slipats av inlandsisen.
Uppe vid Kvithamran gällde det att försöka undvika stupet som stoppade mig förra gången. Tyvärr hade jag gått lite för högt och fick stupet framför mig ännu en gång. Efter en stunds letande hittade jag i alla fall en plats där det skulle gå att snirkla sig ner och det var nog inte mer än 10 meter högt där.
| Klippavsatsen NO om Ridoalgetjåhkkå.2 |
 |
| Klippavsatsen jag tog mig ner för, men just här var den för brant.3 |
 |
Glad i hågen gick jag vidare men träffade på ännu ett stup. Där gick det fortare att hitta en väg ner. När man trodde att alla hinder var avverkade dök det upp en mindre ravin eller klyfta i berget, men en bit av sidan hade rasat ihop och var framkomlig.
| Framme vid de välslipade klipporna på Ridoalggetjåhkkå.4 |
 |
Äntligen nådde jag de välslipade klipporna på Ridoalggetjåhkkås östsida och kunde utan svårighet gå rakt upp mot norra sidan av toppen, som stupar brant ner mot Hurrehola.
| Vy mot NV från Ridoalggetjåhkkå.5 |
 |
Från norra sidan av toppen ser Gasskatjåhkkå majestätisk ut, med flera spiralliknande armar som breder ut sig från den 1517 meter höga toppen. Man känner sig sorgsen över att detta mycket vackra område fått samtliga lite större sjöar reglerade. Det hade varit bättre om Laponia tillåtits att fortsätta en liten bit in i den del av Norge som gränsar mot Padjelanta. Nu finns där bara en av Norges minsta nationalparker - Rago, som endast upptar en yta motsvarande 8½ % av Padjelantas yta. Om sjöarna inte varit reglerade skulle vyerna från Ridoalgetjåhkkå varit bland fjällvärldens vackraste. Jag gick de 200 metrarna som återstod till högsta toppen och där fick man en fantastisk utsikt mot helt orörda områden i söder.
| Vy mot SO från Ridoalgetjåhkkå. Förutom sjöarna runt Hurrejávrre ser man även Vastenjaure och Virihaure.6 |
 |
Efter förra besöket i Hurre hade jag fått intrycket att det inte skulle gå att ta sig ned på södra sidan av Ridoalgetjåhkkå. Men den gången hade jag inte varit så här högt upp. Jag gick närmare kanten mot stupet på sydsidan och kunde gå i sicksack över några hyllor och hamnade slutligen i ett brant område med stenblock. Efter en del letande kunde jag ta mig ner för rasbranten och därefter blev lutningen mindre. Många av blocken som rasat ner bestod av kalkspatmarmor eller dolomitmarmor och var nästan helt kritvita. De har rasat ner från de tre vita lagren man kan se på bild 7. Där kan man också se hur två olika delar av berggrunden hamnat ovanpå varandra och bildat så kallade skollor. Det skedde när Nordamerika och Europa kolliderade med varandra pga kontinentaldriften och bildade vår nuvarande fjällkedja. Jag är ingen geolog (men har läst geovetenskap i en termin i tidernas begynnelse) så jag har frågat SGU - Sveriges Geologiska Undersökning - om synpunkter på vilka skollor det är som syns i bilden. De trodde att det var den övre och undre skollberggrunden man såg och att den mellersta skollberggrunden ovanligt nog saknades. Eftersom berget ligger i Norge var de inte helt säkra och jag har ännu inte kontaktat NGU - Norges Geologiske Undersøkelse - för att få bilden bekräftad.
| Kontaktzonen mellan två skollor har blivit synlig.7 |
 |
Jag fortsatte ner mot Hurrejávrre och följde sjön över den smala landbryggan som utgör avgränsning mot sjö 952. Hurrejåhkå har grävt ut en djup ravin i landbryggan, men den nådde inte fram till utloppet från Hurrejávrre eller inloppet i sjö 952. Vid utloppet kunde jag med ett långt kliv ta mig över utan vadning. Att döma av strandlinjen kan nog vattennivån i Hurrejávrre vara en ½ meter högre och då är nog inloppet i sjö 952 en lämpligare plats för vadning.
Efter att ha rundat sjö 952 på östra sidan och följt utloppet från sjön en liten bit kunde jag se det övre vattenfallet samt Hurrejávrrit och de andra sjöarna närmare 200 meter nedanför. Mycket vackert när solen glänste i sjöarna.
| Vy mot SV från utloppet av sjö 952.8 |
 |
Tiden skenade iväg och det var hög tid att ta det långa benet före och påbörja tillbakafärden. Om 2½ timme skulle solen gå ner och det var långt kvar att gå. Jag valde att gå så att jag kunde ta mig ner på nordsidan samma väg som för en månad sedan. Jag fick åter syn på Tjåhkkuljávrre en halv timme efter solnedgången och jag var ännu inte framme.
| På väg ner mot Tjåhkkuljávrre. Dunklet sänker sig snabbt.9 |
 |
Framme vid tältet blir det havregrynsgröt eftersom den går snabbt att laga till. Jag är mycket nöjd med dagen - fantastiskt att kunna ha strålande väder på långa dagsutflykter.
Nedanstående bild har jag hämtat från
Norges Geologiske Undersøkelse - den visar vilka bergarter bergrunden i Hurre består av. Ur geologisk synvinkel är Hurre mycket varierat. Bland annat så finns Norges största fyndighet av täljsten där och man har funderat på att starta en brytning. Man får hoppas att de lämnar berget ifred. Till nästa vandring kommer jag att skriva ut berggrundskartor - det kan vara kul att veta vad det är man går på. Motsvarande kartor för Sverige ges ut av
Sveriges Geologiska Undersökning.
| Berggrundskarta över Hurre. |
 |
Sista bilden visar hur bergarterna täljsten och serpentinsten blandats med varandra när de var i halvsmält skick i jordens inre. Bilden är tagen på Mellomfjellet som ligger 8 km NO om Hurre, men samma formationer finns på Hurre.
| De ljusare partierna av berget är täljsten, och de rödaktiga partierna är serpentinsten |
 |
Fler bilder.
