Gränsfjällen i norra Padjelanta
10:e september
 |
| Vandringsväg med bildpositioner. |
Under sommarturer kan man bli väckt av att solen värmer upp tältet redan vid tre- eller fyratiden på morgonen. Nu går inte solen upp förrän närmare 6 och det tar ett par timmar till innan en svag uppvärmning kan förväntas, något jag inte hade tid att vänta på då antalet ljusa timmar nu är starkt reducerat. Natten hade varit mycket blåsig och en stång böjde sig på tok för mycket i vindbyarna. Jag fick ta in ryggsäcken från absiden och trycka upp den i huvudändan som stöd för stången, som då orkade stå emot vindens kraft. Innertältet hakas fast i tältstängerna och tältlinorna är fästade vid yttertältet lite för långt ner på kortsidorna. Då det inte finns några fästpunkter mellan ytter- och innertält får tältstången inte någon hjälp av tältlinan då hård vind trycker in överdelen av kortsidan - en konstruktionsmiss av MSR. Jag får sätta fast ett kraftigt kardborreband på insidan av yttertältet till nästa vandring så att stången får hjälp av tältlinan.
En förflyttning av lägret till södra sidan av Rähtjattjåhkkå stod på schemat, en sträcka på 15 km enligt kartan men som i praktiken blir längre pga landskapets utformning, som här ändå är relativt lättframkomlig. Först ville jag göra en liten utflykt till den ravin jag i går passerade uppe på Tjåhkkul, cirka 1 km från lägret. Den såg ut att leda till ett "rum" längre in. Vägen dit är spännande med oväntade "gångar" och olika bergarter blandade med varandra.
| Tidig morgon väster om Mellomfjellet.1 |
 |
Jag tog mig enkelt igenom ravinen - som nog egentligen är en skvalränna som nött sig ner i berggrunden - till ett rum som var en stor grop med ett par kullar bestående av täljstensliknande bergarter.
| Skvalrännan på Tjåhkkul.2 |
 |
Gick sedan tillbaka till lägret och packade ihop och gav mig iväg i riktning mot Gallakvárre. Terrängen är småskalig och varierad med små kullar och sänkor där någon jokk flyter fram. Väl uppe på Gállakvárre får man lite överblick över Moalkkomjåhkå och Miehtjerjávrre då man befinner sig 80 meter högre än sjön.
| Utsikt mot Miehtjerjávrre från Gállakvárre.3 |
 |
Jag väljer att gå ner till Moalkkomjåhkå fastän det inte är närmaste vägen till slutmålet för dagen. Jokken är speciell då den på många ställen har en botten av kalksten vilket märks särskilt väl när solen skiner - en ynnest som inte förunnades mig denna dag.
| Moalkkomjåhkå är en upplevelse med sin botten av kalksten.4 |
 |
Det duggregnade emellanåt och jag sökte lä vid ett stort stenblock intill Moalkkomjåhkå då det var dags för lunch. Jag är så upptagen med att betrakta landskapet och leta motiv att jag inte reflekterar över att endast ett fåtal vandrare går här. Under den här turen såg jag ingen och under förra turen såg jag två fiskare på avstånd - frånsett parkeringen där jag startade.
Jag gick vidare och gick enkelt över Sjnasjkasjåhkå där den förenar sig med Slahpejåhkå, utan att behöva vada. Fortsatte mot västra sidan av Slahpejávrre där jag för en månad sedan tvingades vända tillbaka pga dålig mage och dåligt väder. Nu kunde jag fortsätta enligt förra månadens planering upp mot passet mellan Ruonas och Guovdoajvve där vyerna mot Slahpejávrre var inspirerande.
| Blåbärsriset skänkte färg åt landskapet vid Slahpejávrre.5 |
 |
| Slahpejávrre.6 |
 |
När man tagit sig igenom passet mellan Ruonas och Guovdoajvve hamnar man på en platå omgiven av berg utom i nordöst där Rähtjátjåhkå rinner ner. Växtligheten är mycket sparsam - mestadels mossa - och man får intrycket av att här legat en glaciär inte alltför länge sedan.
| Platån mellan Langfjellet, Ruonas och Guovdoajvve.7 |
 |
Jag försökte gå lite mer åt öster för att komma rakt på den planerade lägerplatsen, men en del moränhögar närmare Rähtjátjåhkå gjorde det vägvalet mindre lämpligt. Det hade varit bättre att gå rakt norrut och sedan följa Rähtjátjåhkå mot öster. Först en timme innan solnedgången kunde jag sätta upp tältet vid Rähtjátjåhkå.
