Solovandringar i Laponia

Guide: Hans Nydahl

Hievsttinjávrre till Gihttse.

Gränsfjällen i norra Padjelanta

14:e september
Jag vaknade till en lugn och fin morgon. En kall natt utan vind och närheten till vatten gjorde att det var mycket kondens på yttertältet. De kala klipporna gör landskapet markant annorlunda jämfört med hur det ser ut på svenska sidan av gränsen.

Dagens mål var att komma fram till norra sidan av Reinoksfjellet och tälta vid en sjö i Slædovágge. Om vädret var bra skulle jag försöka mig på en uppstigning mot toppen av Reinoksfjellet i morgon. Enklaste vägen såg på kartan ut att gå genom passet Hievnenjoasske. Därefter skulle jag korsa Ruonasvágge och gå mot Slædovágge via Gihtsekåhppe.

Lägerplatsen vid Hievsttinjávrre.1
För att slippa vada Ræhtjátjåhkå som var för djup för mina kängor sista biten fram till sjön, gick jag över klipporna uppströms lägret där man enkelt kunde gå över jokken på stenar. Vattennivån i Hievsttinjávrre var låg vilket skapade stora sandstränder vid jokkens inlopp.
Stranden vid Ræhtjátjåhkås inlopp i Hievsttinjávrre.2
Från sjön upp till Hievnenjoasske var det 200 meter stigning som aldrig blev för brant och terrängen var lättgången frånsett en och annan "tröskel" som man fick leta en väg ner ifrån.
Vy mot Hievsttinjávrre på väg upp mot Hievnenjoasske. Till höger Hievsstinvárre. I mitten Tjuolak närmast och Tjårok längre bort.3
På vägen upp mot Hievnenjoasske fick man en bra överblick av norra delen av Ræhtjátvágge (Retgatdalen) och sjön Hievsttinjávrre. Det var tydligt att inlandsisen rört sig från söder mot norr genom Ræhtjátvágge då norra delen av dalen var full av de typiska branta trösklarna, medan södra delen av dalen som ligger i Sverige bestod av slipade hällar utan trösklar.
Norra delen av Ræhtjátvágge.4
Hievnenjoasske var lättframkomlig fjällhed där välslipat urberg här och där gick i dagen och det gick snabbt att ta sig igenom passet. I planeringen ingick ett besök upp till toppen av Hievnek men molnen hade sänkt sig och det var sannolikt att det snart skulle börja regna och blöta lavbevuxna svaberg är inget man vill gå ned på.
Hievnenjoasske.5
Trappstegen återkommer när man ska ta sig ned från passet till Ruonasvágge, men om man fortsätter i passets längdriktning så kommer man nästan ända ner utan att behöva lirka sig förbi småstup. Eftersom jag skulle korsa Ruonasvágge var jag tvungen att ta mig förbi några småstup vilket inte är något större problem annat än att det ofta tar lite tid att hitta en riskfri väg.
Vy från nedgången från Hievnenjoasske mot södra delen av Ruonasvágge.6
Nere i Ruonasvágge gick jag mot Gihtsejåhkå (jokken som rinner genom Ruonasvágge) där det såg ut att vara möjligt att ta sig över utan vadning. Mycket av vattnet rann under en söndersprucken berghäll och endast en liten bit var djupare men där fanns en stor sten under vattnet att gå på. På andra sidan jokken åt jag lunch medan duggregnet drog in.
Gihtsejåhkå.7
Gihttse - som betyder "killing" (get) på lulesamiska - är det lägsta berget i den här delen av Ruonasvágge, men det måste ha varit betydelsefullt för samerna då det fått ge namn åt Gihtsejávrre, Gihtsejåhkå, Gihtsekåhppe och Gihtsenjoasske. 10 km SO om "Killingen" ligger "Fåret" då jag förmodar att berget Sávtsasj är en omskrivning av Sávttsa - lulesamiska för "får".

Efter en snabb lunch valde jag kortaste vägen mot Girkkovárre och hamnade i en labyrint av små klipphällar med branta västsidor. Man har ingen överblick så det är omöjligt att veta vilken väg som är den bästa. När man tror sig ha gått runt en större tröskel kan man stoppas av en djup vattensamling och får gå tillbaka. Området är drygt en km långt men jag fick nog gå mer än dubbla sträckan innan jag var igenom. Nu kunde jag äntligen ta ut en siktlinje som låg mer än 10 meter framför mig.

I efterhand konstaterade jag att det hade varit enklare att gå några hundra meter längre norrut och vada Gihtsejåhkå för att undvika den labyrint jag nyss tagit mig igenom - såvida man inte har en förkärlek för labyrinter.
Ruonasvágge. Berget i mitten är Hievnek.8
Sluttningen upp mot Girkkovárre och Gihttse.9
Regnet upphörde och himlen sprack upp. När jag kommit upp en bit i sluttningen såg jag att det var brantare bergssidor om jag skulle gå genom Gihtsekåhppe. Eftersom berget var blött efter regnet valde jag att gå upp mot passet mellan Girkkovárre och Gihttse då sluttningen där var mindre brant. Dessutom blir den vägen till Reinoksfjellet knappast längre.
Gierggetjåhkkå och till höger passet Gihtsenjoasske.10
Sluttningen bestod av fin fjällhed som var översållad av större stenar och stenblock upp till 5 meter höga, men det var lätt att ta sig fram. Klockan var nu drygt fyra och då jag var osäker på hur det var med tältplatser uppe vid Gihtsejávrre slog jag läger högt upp i sluttningen vid jokken som kommer från sjön, så att yttertältet skulle få en chans att torka upp innan det var dags att sova.